Julsagor 

Under höstterminen 2023 har Anne-May, Carita, Inga, Katri, Leif, Mona och Sickan träffats på Hemborg i Hindersby. Där har Inge lärt ut olika digisaker i Höstdataklubben. 30 november avslutade vi kursen med att bekanta oss med AI, Artificiell Intelligens. Vi använde oss av ChatGPT och skrev julsagor, som vi bjuder på här. En del kursdeltagare har ändrat lite i sina texter och andra har tagit med alla fel. På sidan varnas ju för att AI kan göra fel: ”ChatGPT can make mistakes. Consider checking important information”. 

Vi testade också hur bra ChatGPT klarade av att skriva julklappsrim, skapa ett recept på julkaka och ge tips om vad vi skulle göra med en liter naturell yoghurt. 

En riktigt God Jul och ett Gott Nytt År ö ivriga datorister i Höstdataklubben. 

Välkommen med i Vårdataklubben, som startar torsdag 29 januari 2024 klockan 9.30. 
  

Här är en julsaga om julgumman: 

En gång för länge sedan, i en liten by långt borta, bodde det en speciell kvinna som kallades för Julgumman. Hon var inte som de vanliga människorna i byn. Julgumman hade ett magiskt sätt att sprida glädje och kärlek, särskilt under julen. 

Julgumman bodde i ett pittoreskt litet hus med ett rött tak och vita knutar. Hennes trädgård var alltid fylld med färgglada blommor och gnistrande snö under vintermånaderna. Hon hade ett hemligt rum där hon förvarade alla sina julmagiska verktyg och trollformler. 

En kylig vinterkväll, precis innan jul, satte sig barnen i byn ner för att höra berättelser om Julgumman. De visste att varje år, precis vid midnatt på julafton, skulle Julgumman ge speciella gåvor till dem som var extra snälla och generösa. 

Den här julen var särskilt speciell. Byborna hade hört talas om ett ensamt gammalt par som aldrig hade kunnat fira jul tillsammans. Julgumman bestämde sig för att göra något extra speciellt för dem. Med sin magiska påse i handen och gnistrande ögon satte hon iväg mot deras hus. 

När klockan närmade sig midnatt knackade Julgumman på dörren till det gamla parets hem. När de öppnade dörren, möttes de av en varm vind av kryddiga dofter och skrattande änglar som sjöng. Julgumman steg in och med ett magiskt vift av handen, förvandlades deras enkla vardagsrum till en fest av ljus och färger. 

Hon gav dem varsin speciell julklapp – ett magiskt ljus som skulle lysa upp deras liv med kärlek och glädje. Paret tittade på varandra med tårar i ögonen och tackade Julgumman för den mest minnesvärda julen de någonsin hade upplevt. 

Så, varje år därefter, fortsatte Julgumman att sprida sin magi runt om i byn. Ingen visste var hon kom ifrån eller vart hon gick när julafton var över, men hennes minne levde kvar i varje leende och varje hjärta fyllt av kärlek under julen. 

Och så fortsatte legenden om Julgumman, den magiska kvinnan som lärde byborna att julens sanna glädje låg i att dela med sig och göra andras hjärtan varma. 

En julsaga om julgranen som försvann 

Årets gran var särskilt speciell. Den var hög och frodig, med grenar som sträckte sig mot stjärnorna. Invånarna hade varit ivriga att samlas runt granen och gemensamt lägga till de glittrande dekorationerna och färgglada lampor. Men när klockan närmade sig midnatt, och staden var redo för ceremonin, upptäckte de att granen hade försvunnit spårlöst. 

Paniken spreds sig som en våg genom Ljusvik. Invånarna kunde inte fatta att deras älskade gran, symbolen för julglädje och samhörighet, hade försvunnit. Alla var samlade på torget och stirrade på det tomma utrymmet där granen en gång stod. 

Men mitt i sorgen och förvirringen kom ett skratt från en liten flicka vid namn Astrid. Hon var bara åtta år gammal och hade ett par glittrande ögon som lyste upp som stjärnor i vintermörkret. 

“Astrid, varför skrattar du?” frågade en vuxen kvinna. 

“Följ mig!” utropade Astrid och ledde invånarna genom stadens gränder. Till allas förvåning gick de in i skogen i utkanten av staden. Där, bland träden, stod granen. 

“Jag hittade den här granen ensam och övergiven,” förklarade Astrid. “Den ville också vara med och fira jul, men den var för blyg för att fråga.” 

Invånarna förstod och log. Tillsammans bar de granen tillbaka till torget, där den glittrade och glänste ännu vackrare än innan. Staden Ljusvik insåg att julhandlingen inte bara handlade om tradition och prydnader, utan också om att dela med sig av kärlek och omtanke. 

Och så samlades de alla runt granen på torget, sjöng julsånger och kände värmen från varandras närvaro. Den försvunna granen hade hittats, och det blev den mest minnesvärda julen i Ljusviks historia. 

Tomtens Hemlighet 

Det var kvällen före julafton, och snön föll tyst över den lilla byn. En gnistrande vit täcke täckte taken och träden, och alla var inne i sina varma hem och förberedde sig för den stundande julen. 

I en av de mysiga stugorna vid skogsbrynet bodde Tomten. Han var inte vilken tomte som helst; han var den speciella Tomten som hade en alldeles särskild uppgift. Förutom att ge presenter till de snälla barnen, hade Tomten en hemlighet. 

Tomten hade ett magiskt rum i sitt hus, långt borta från ögonen på nyfikna barn. Det var här hans verkliga arbete började. Rummet var fyllt med gnistrande stjärnor och glittrande stoft. Där stod hyllor med mystiska flaskor och trollformler. Tomten kallade det sitt “Julmagi-rum”. 

I år hade Tomten en speciell önskan – han ville ge varje barn något extra speciellt, något som skulle fylla deras hjärtan med glädje och värme. Han tänkte på det hela året och experimenterade med olika magiska recept. 

Så, när midnatt närmade sig, tog Tomten fram sitt magiska stoft och började trolla. Han visste precis vilken ingrediens varje barn behövde för att känna sig älskat och uppskattat. 

För det lilla flickan som alltid var modig när det stormade och mörkt, blandade Tomten en potion av stjärnfall och mod. 

För pojken som drömde om att resa till avlägsna världar och upptäcka nya äventyr, skapade Tomten en elixir av nyfikenhet och äventyrlighet. 

Och för de två syskonen som ofta bråkade men innerst inne älskade varandra, komponerade Tomten en magisk blandning av förståelse och syskonkärlek. 

När klockan slog midnatt, hade Tomten fyllt sitt magiska rum med fantastiska dofter och glänsande ljus. Han tittade nöjt på sina skapelser och visste att de skulle göra varje barns jul extra speciell. 

Sedan, med ett ljudlöst skratt och en gnistrande glimt i ögat, öppnade Tomten dörren till sitt magiska rum och försvann ut i den vinterskog som omgav hans hus. Han skulle leverera sina magiska gåvor och sprida glädje över hela världen. 

Och när barnen vaknade på julaftonsmorgonen, kände de omedelbart den varma känslan av magi i luften. Det var som om varje önskan, varje dröm hade blivit verklig. 

Och så, med hjälp av Tomtens hemliga julmagi, blev den lilla byn fylld av skratt, kärlek och lycka, och julen blev mer magisk än någonsin tidigare. 

En Julsaga: När Julen Försvann 

Det var en gång en liten stad som hette Glädjestaden. Glädjestaden var känd för sina vackra julfiranden, där invånarna samlades för att sprida glädje och kärlek. Men en mörk dag, precis när vintern började svepa in över staden, hände något som ingen hade förväntat sig. 

Julen försvann från Glädjestaden. 

Invånarna vaknade en morgon och märkte att alla juleljus hade slocknat, och snön var inte lika gnistrande som vanligt. Barnen sprang till sina adventskalendrar bara för att upptäcka att dagens lucka var tom. Förundrade och bekymrade ögon möttes över hela staden. 

Staden var fylld av förvirring. Människor tittade upp mot himlen och ropade, “Var är tomten? Varför har julen övergivit oss?” Men det fanns ingen som svarade. 

Barnen, som brukade leka i snön och bygga snögubbar, satt nu sorgsna och tysta. Vuxna, som brukade planera överraskningar och dela glada skratt, var nu nedstämda och oroliga. Glädjen hade försvunnit, och i dess ställe låg en kall vinterdepression. 

Mitt i allt detta fanns en modig liten flicka vid namn Lina. Hon kände på sig att hon var den enda som kunde lösa mysteriet och återföra julens glädje till Glädjestaden. Lina bestämde sig för att ge sig ut på ett äventyr för att hitta julens försvunna magi. 

Genom snöiga skogar och över frusna sjöar vandrade Lina ensam. Hon mötte vänliga skogsvarelser och pratade med vise gamla granar, men ingen visste var julen hade tagit vägen. Till slut kom Lina till en magisk portal gömd bland kristallträdens grenar. Med ett modigt hjärta steg hon genom portalen och fann sig själv i en annan dimension. 

Där, bland stjärnor och glittrande snöflingor, mötte Lina självaste Jultomten. Han var ledsen och förklarade att människornas själsliga värme och kärlek hade bleknat bort, vilket fick julen att förlora sin kraft. Lina, med sitt varma hjärta och ovilliga att ge upp, lovade att återföra glädjen till Glädjestaden. 

Tillbaka i staden inspirerade Lina invånarna att återuppliva julandan genom att dela med sig av kärlek och omtanke. De dekorerade staden med glittrande ljus, byggde snögubbar och sjöng julsånger. Långsamt men säkert började julens magi återvända till Glädjestaden. 

Julen kom tillbaka när människorna insåg att det inte handlade om presenter och pråliga dekorationer, utan om att dela glädje och kärlek med dem de älsade. Glädjestaden återfick sitt namn, och där, mitt i den glittrande vinternatten, dansade människorna i snön och firade återkomsten av julens sanna ande. 

Och sedan dess minns Glädjestaden alltid att julen inte bara är en tid på året, utan något som bor i varje hjärta som delar kärlek och glädje med andra. 

Här är en julsaga om julgubben som försvann: 

En gång för länge sedan, i en liten by omgiven av gnistrande snö och skogklädda berg, bodde en vänlig gammal man som alla kände och älskade som julgubben. Han bar det vita skägget och de röda kläderna med stolthet och spred glädje till alla barn och vuxna i byn varje julafton. 

Men en morgon, precis en vecka före julafton, vaknade invånarna i byn och märkte att julgubben var försvunnen. Hans stuga stod tom, och inga spår ledde bort från hans hem. Oron spreds som en vinterstorm genom byn, och människor började fråga varandra om de sett något misstänkt. 

Barnen i byn var särskilt bekymrade. Julgubben hade alltid varit deras glädjespridare, och de kunde inte föreställa sig en jul utan honom. De beslutade sig för att ge sig ut på en äventyrsfylld resa för att hitta honom och föra tillbaka julefriden till byn. 

I skogen utanför byn mötte barnen en förtrollande varelse, en liten tomte med gnistrande ögon och ett leende som kunde värma det kallaste hjärta. Tomten visste vad som hade hänt med julgubben. Han berättade för barnen att julgubben hade blivit tillfälligt förvandlad till en snöskulptur av en magisk varelse som var missnöjd med juleglädjen. 

Tillsammans med tomten begav sig barnen djupare in i skogen och hittade den magiska varelsen. Med lite övertalning och mycket glädje från barnen beslutade den magiska varelsen att släppa julgubben och återställa honom till sin verkliga form. 

Byns invånare jublade när julgubben återvände, och julen blev ännu mer speciell det året. Alla lärde sig värdet av att sprida glädje och kärlek, och byn firade en oförglömlig jul tillsammans. 

Och så, varje år efter det, samlades byborna för att minnas det magiska äventyret då julgubben försvann och återvände, och de insåg att julens sanna ande låg i gemenskap och omtanke om varandra. 

Julsaga till min fru! 

Det var en gnistrande julnatt i den lilla staden. Snön föll mjukt från himlen och täckte taken i ett vitt täcke. Mitt ibland detta vinterlandskap bodde en kvinna vid namn Seija. Hon var inte bara en vanlig kvinna; hon var hjärtat i julens magi. 

Seija älskade julen mer än någonting annat. Hennes ögon lyste av glädje när de färgglada ljusen lyste upp hennes vardagsrum, och doften av nybakade pepparkakor spreds genom hennes hem. Men mest av allt älskade hon att dela dessa ögonblick med någon speciell, någon som var hennes livs kärlek. 

Denna speciella någon var hennes man,Leif. Han var hennes klippa, hennes bästa vän och den som fick stjärnorna att dansa i hennes ögon. De hade delat många jular tillsammans, och varje år var lika magiskt som det första. 

En kylig kväll, precis innan julafton, satt Seija och Leif framför den sprakande brasan. Ljuset från granen kastade skuggor på väggarna, och julkänslan låg tjock i luften. Seija log för sig själv och tänkte på alla minnen de hade skapat genom åren. 

Plötsligt hörde de ett mjukt skrapande vid dörren. När de öppnade den möttes de av en överraskning – en liten valp insvept i en röd rosett. På rosetten stod det, “En vän för livet, med kärlek från tomten.” 

Seija och Leif såg på varandra med förundran och glädje. Denna lilla varelse skulle bli en ny följeslagare i deras liv, en som skulle fylla deras dagar med skratt och värme. 

Så, under den stjärnklara julhimlen, med den nya valpen vid sina fötter och doften av gran och pepparkakor i luften, insåg Seija att kärleken bara växer starkare vid jul. Det var en magisk tid då stjärnorna själva verkade dansa av glädje över de kärleksfulla själarna som delade sina hjärtan och hem. 

Och så levde Seija och Leif lyckliga i alla sina dagar, omgivna av kärlek och omtanke, och med stjärnorna som eviga vittnen till deras vackra julsaga. 

En julsaga om julgubben som försvann 

Det var strax före midnatt på julafton och alla var redo för festligheterna i den lilla byn Norrskog. Barnen hade hängt upp sina strumpor med förväntan och inväntade glatt besöket av den älskade julgubben. Men i år var något annorlunda. När kyrkklockorna började ringa för midnattsmässan och alla samlades vid granen på torget för att sjunga julsånger, fanns julgubben ingenstans att ses. 

Det spreds en oro bland folket i byn. Ingen hade sett till julgubben sedan förra året. Hans röda kappa och långa vita skägg var borta. Invånarna började söka runt i snöklädda skogar och dalgångar, men spåren av den gode gamlen var som bortblåsta. 

Under tiden samlades barnen runt granen och sjöng med en blandning av förhoppning och oro. Plötsligt hördes ett skrattande eko från himlen. Alla tittade upp och såg en skenande vagn som flög genom stjärnorna. Den var dragen av åtta renar, var och en med en egen rödlysande nos. 

Vagnen landade med en mjuk duns på torget och där stod en främmande gestalt klädd i en gnistrande vit kappa. Det var julens skyddsängel, som hade kommit för att hjälpa till. “Frukta icke, mina vänner!” sade ängeln med en vänlig röst. “Julgubben är inte förlorad för evigt. Han har blivit tillfångatagen av den ondskefulle trollkarlen Kyligard, som är avundsjuk på julens glädje.” 

Med ängelns vägledning och med barnens hopp i hjärtat satte byns modiga ungdomar och några vuxna genast av på en resa för att befria julgubben från Kyligards fängelse. Genom snöstormar och över isiga berg fortsatte de, ledda av stjärnorna och julens ande. 

Till slut nådde de Kyligards torn, där julgubben hölls fången. Genom list och mod lyckades de ta sig förbi trollkarlens farliga fällor och kunde frigöra julgubben från sina bojor. Tillsammans skyndade de tillbaka till byn, där invånarna hade samlats i väntan på dem. 

När de återvände till torget strax före gryningen, strålade solen upp och himlen fylldes av ett glittrande sken. Julgubben tackade de modiga hjältarna och med ett hjärtligt skratt och en vinkning försvann han upp i luften. Nu var han redo att fortsätta sin resa runt jorden för att dela ut julglädje och gåvor. 

Och så firade byn den mest minnesvärda julaftonen någonsin, med ett nytt hopp och en starkare gemenskap än någonsin tidigare. För även om julgubben försvann en kort stund, var julens ande alltid närvarande i människors hjärtan och handlingar.