Kommendantshuset

Lovisa stads museum grundades 1904 och är sedan 1960-talet inrymt i Kommendantshuset som byggdes 1755. I Kommendantens trädgård framför stadsmuseet växer gamla nytto- och prydnadsväxter i 1700- och 1800-talens anda. Vi ordnar också årligen varierande utställningar och olika slags evenemang och föreläsningar. Museet har fritt inträde!

Välkommen till Kommendantshuset!

Museets basutställning

På basutställningen presenteras bland annat gustavianska möbler, silver- och tennföremål samt föremål som anknyter till stadens maritima historia. Här finns även specialutställningar över Jean Sibelius tid i Lovisa och stadens tid som badort. Köket har bland annat en samling äldre kokböcker. I vindsvåningen finns en specialitet: en tenngjutarverkstad med formar och verktyg som tenngjutare i Lovisa använde 1757–1882.

Kommendantshusets historia

Efter Lilla ofreden 1741–1743 slöts fred i Åbo 1743. Den nya riksgränsen gick längs Kymmene älvs västra arm och det svenska riket förlorade stapelstaden Fredrikshamn samt köpingarna Villmanstrand och Nyslott. Därmed saknade den östligaste delen av riket både militärt skydd och handelsmöjligheter. Näringslivet önskade en ny stapelstad och militären en försvarsanläggning.

Dessa strävanden förenades i den år 1745 anlagda staden Degerby.

Vid Sveriges riksdag 1746/1747 i Stockholm beslöts att en centralfästning anläggs i Helsingfors och för att försena fiendens framryckning mot väster skulle en gränsfästning anläggas i Degerby (Lovisa). Ansvaret för de två dubbelfästningarna Helsingfors/Sveaborg och Svartholm/Degerby gavs åt överstelöjtnant Augustin Ehrensvärd.

Över 1000 byggde huset

Kommendantshuset, som då kallades Brigadhuset, murades under sommaren 1755 framför bastion Fredrik Adolf och i arbetet deltog 1000 man ur Upplands och Södermanlands infanteriregementen. Männen skeppades hit på fem galärer, som samtidigt utgjorde deras kvarter.

I arbetet, som leddes av murarmästare Samuel Berner deltog även Nylands Dragoner. Huset byggdes av natursten och tegel och rappades. Teglen slogs i Lovisa eller på gårdar i trakten och också trävirket skaffades från lokala sågar. Järnet köptes från järnbruken i Forsby och Strömfors.

Kommendantshuset uppfördes i två våningar samt vindsvåning under ett brutet, så kallat mansardtak. I bottenvåningen arbetade kommendantens kansli medan hans tjänstebostad fanns i andra våningen. På vinden fördes husets rökgångar ihop så att man bara behövde några skorstenar. Rummen värmdes via murade eldstäder och troligen några kakelugnar.

Huset blev bostad för kommendanten i Lovisa och med säkerhet har åtminstone O.R. Glansenstierna (1757–62) och Johan Axel Hägerflycht (1781–ca 1805) nyttjat det som tjänstebostad.

Kärleken till Nästan

Under 1700-talet var det vanligt att höga militärer, adelsmän och förmögna stadsbor tillhörde olika ordnar eller hemliga sällskap. Det här gällde även Lovisa, där Gillet Amore Proximi eller Kärleken till Nästan sammankom i Kommendantshusets sal i andra våningen. Kommendant Hägerflycht var en av medlemmarna och sällskapet var verksamt i staden 1786–1812. Medlemmarna erhöll olika utmärkelser och ordnar, beroende på deras ställning inom organisationen.

I de hemliga sällskapens möten ingick olika ceremonier och man hade en speciell ordning för hur mötesrummet inreddes och delegaterna satt. Sällskapet arrangerade emellanåt soaréer och fester med program, till vilka även damer inbjöds.

Kung Gustav III besökte Lovisa för första gången i juni 1775. Mottagandet var festligt och ackompanjerades av kanonsaluter, i enlighet med etiketten hela 128 skott för närvarande regent. Under vistelsen i Lovisa besökte kungen Svartholms fästning och presenterades för stadens nobless.

Tyvärr meddelade kungen under besöket att landshövdingsresidenset skulle flyttas från Lovisa till Heinola. Gustav III:s längsta besök i Lovisa inträffade hösten 1789, då han i flere månader var inkvarterad i Kommendantshuset för att leda kriget mot Ryssland, som pågick 1788-90.

De kungliga besöken i Lovisa betydde alltid stora festligheter för officerarna och traktens adelsmän med fruar. Många fester arrangerades i Kommendantshuset, där kungen bodde.

Kommendantens trädgård

Kommendantshuset var ett av de tre stenhus som byggts i enlighet med Ehrensvärds vackra stadsplan för Lovisa och det placerades i mynningen av bastion Fredrik Adolf, eller rättare sagt där man planerade anlägga bastionen.

Carl Fredrik Röök var chef för fästningsbyggena i Lovisa 1768–1770. Han följde troget Ehrensvärds planer och anlade en trädgård bakom huset som följde den tilltänkta bastionens form. Trädgården delades av raka trädgårdsgångar i oregelbundet formade områden och närmast huset låg en plantering.

Den senaste versionen av kommendantens trädgård såg dagens ljus våren 1998. Förutom att vara en ögonfröjd för sina besökare, visar och beskriver trädgården användningen av olika gamla nytto- och prydnadsväxter. Med trädgården vill vi i stora drag visa vad som kan ha odlats i trädgården, som funnits på olika ställen vid kommendantshusets under olika perioder.

I nuvarande kommendantens trädgård finns olika nyttoväxter, såsom kryddörter och grönsaker, färg- och doftväxter samt medicinalväxter. Utan att glömma humlen, vars blomning (kottar) var viktig vid bryggning av öl eller tobakslandet, vars produkter alltid torde ha varit eftertraktade. Senare har området kompletterats med fruktträd, häck och prydnadsväxter i krukor.

Jean Sibelius och Lovisa

Jean Sibelius violin. Han gav den till sitt barnbarn Satu Jalas-Risito, som har använt violinen under hela sin karriär som violinist.

Sibeliushuset (nuv. Sibeliusgatan 10) är ett stockhus uppfört år 1807. Den första gårdsägaren var kustskeppare Grönman. Han sålde huset till Henrik Backman år 1810. År 1817 köpte rådman Johan Sibelius gården som låg vid dåvarande Västra Tullgatan. Numera heter gatan Sibeliusgatan och byggnaden kallas för Sibeliushuset efter kompositören Jean Sibelius, som vistades i huset under senare hälften av 1800-talet.

Huset var under Sibeliernas tid, 1817–1894, indelat i två hushåll. Av åtta rum låg ett på vinden i gaveln mot kyrkan. År 1821 blev huset brädfodrat och rödmålat. Fönstren på huset var ursprungligen indelade i sex rutor. Foderbrädena kring fönstren hade sniderier ned- och upptill samt de för Lovisa typiska “dropparna”.

Efter rådman Johan Sibelius död år 1844 tillföll huset änkefru Katarina Fredrika Sibelius. Sina år som änka bodde hon i huset med sin ogifta dotter Evelina och en del hyresgäster. Efter änkefru Sibelius död 1879 flyttade Evelina Sibelius till sin bror Pehr i Åbo, varför Sibelierna vistades mindre i Lovisahemmet på 1880-talet. Men gården ägdes än så länge av sterbhuset och fungerade som en fast punkt för familjen. Mot slutet av 1880-talet flyttade Evelina igen tillbaka till Lovisa.

Somrarna 1889–1891 vistades Janne med sin mor och syskon hos faster Evelina i Lovisa. Janne hade redan avslutat sina studier vid musikinstitutet i Helsingfors och planerade att bli musiker. Enligt Evelinas brev bosatte sig också Jeans mor Maria hösten 1890 i släktgården i Lovisa för att “kunna erbjuda ett hem åt Janne där han kan arbeta i sin tankevärld”. För sin mor och faster Evelina prisade Janne Lovisahemmet som sin “fridfulla tillflyktsort”.

Efter sitt studieår i Wien 1890–1891 drog sig Janne på hösten 1891 till ensamheten i Lovisa för att arbeta på Kullervo-symfonin. I slutet av januari 1892 lämnade han Lovisa för gott. Efter Evelinas död 1893 ägdes gården av sterbhuset tills den år 1894 såldes till nya ägare.

Jean Sibelius och musiklivet i Lovisa

Genom farmoderns hem i Lovisa kom Janne att vistas i den Sucksdorffska familjens krets. Familjerna var dels besläktade med varandra (Israel Sucksdorff d.y. var kusin till Jean Sibelius far), dels bodde de i närheten av varandra i samma kvarter.

Familjerna Sibelius och Sucksdorff hade anlag och ett starkt intresse för musik. De brukade under Jannes ungdom musicera tillsammans i den Sucksdorffska salongen där det fanns bland annat ett piano, ett harmonium och det särpräglade, av herr Sucksdorff konstruerade, stränginstrumentet Elegicon.

År 1887, eller troligen redan 1885, komponerade Jean Sibelius en kvartett för piano, harmonium, violin och cello åt familjen Sucksdorff. Harmoniestämman var avsedd för fru Betty Sucksdorff, syster till målaren Berndt Lindholm. Pianostämman var troligen avsedd för faster Evelina. Stråkinstrumenten spelades av herrarna: cellostämman av Israel Sucksdorff, även kallad “Lill-Isu”, och violinstämman av kompositören Janne Sibelius själv.

Musiklivet i Lovisa upplevde ett uppsving under 1890-talet. I staden fanns vid denna tid bland annat en nygrundad stråkkvartett, en hornseptett, en filharmonisk orkester och en manskör. Vid flera musikevenemang var den unge Jean Sibelius engagerad. Särskilt verkar Vattenkuranstaltens verksamhet ha bidragit till talrika musikuppföranden.

Sommaren 1889 konserterade Jean och brodern Christian vid en soaré i Lovisa till förmån för baderskornas pensionskassa. Enligt Hufvudstadsbladet hade “violinist Sibelius i Lovisa komponerat en sonate för violin och piano”. Sonaten hade komponerats redan tidigare, men utfördes nu för första gången. Jeans bravurnummer var violinsonaten, Christians cellofantasin och Lulu-valsen.

Under hösten 1891 när Jean Sibelius bodde i Lovisa och höll på med komponerandet av Kullervo, meddelade han i Östra Nyland att han ger “undervisning i violinspel, ensemblespel och musikens teori” i hemmet vid “Vestra Tullgatan”, nuvarande Sibeliusgatan. Han hade under denna höst nio privatelever i violinspel. Under denna period i Lovisa verkade han även som dirigent för det Filharmoniska sällskapets 16-manna dilettantorkester.

Jean Sibelius kompositioner med anknytning till Lovisa

Sucksdorffska“, 1887: Kvartett i g-moll för piano, harmonium, violin och cello. Den ovanliga instrumentkombinationen förklaras av att verket komponerades för lovisavännerna, familjen Sucksdorff som i sin salong hade både ett piano och ett harmonium. Harmoniumstämman var komponerad för Betty Sucksdorff och vid pianot satt förmodligen faster Evelina Sibelius. Cellostämman var skriven för Israel Sucksdorff, Jean Sibelius fars kusin, och violinstämman för kompositören själv. Styckets tekniska svårighetsgrad är liten vilket tyder på att det komponerats redan tidigare än 1887, möjligen år 1885.

Lovisatrion, 1888: Trio för piano, violin och cello. Komponerad för syskontrion Linda, Christian och Jean under sommaren 1888 i faster Evelinas hem i Lovisa med tanke på syskonens instrument.

Stråkkvartett i B-dur, 1889. Verket påbörjades sommaren 1889, men fullbordades under några septemberdagar 1890 i Lovisa efter studieåret i Berlin. Det första vidlyftigare verket av Sibelius, som han senare bifogade till sin förteckning över verk och försåg med ett opusnummer. Uppkom på tröskeln till en ny period i Jean Sibelius liv, som ett farväl till barndomens soliga dagar, havets brusande vågor och blommande körsbärsträd.

Andantino för Lovisa hornseptett, 1890–91, enligt hornseptettens stämbok. Verket uppfördes första gången på sång- och musikfestivalen i Ekenäs. En av juryns medlemmar var Jean Sibelius själv.

Kullervo, 1892: Symfonisk dikt för orkester, solo och kör vars motiv baserar sig på Kalevala. Idén till Kullervo föddes i Wien våren 1891. Hösten 1891 fram till januari 1892, då Jean Sibelius arbetade för att få färdigt sitt genombrottsverk, bodde han i Lovisa.