Övre smedjan

I Strömfors bruks övre smedja, ”Hennes Nåds smedja”, har man restaurerat en fullt fungerande forntida järnsmedja komplett med vattenhammare och smälthärd.

Övre smedjans historia

När bergsrådet Henrik Johan af Forselles dog 1790 ärvde hans 31-åriga änka Virginia Christina af Forselles, f. Carlskiöld, Strömfors bruk. Hon hade flyttat från Sverige fem år tidigare och var nu mor till två små barn. Änkebergsrådinnan, även kallad ”Hennes Nåd”, ägde och styrde över bruket i 57 år fram till sin död 1847.

Under bergsrådinnans tid förstorades och moderniserades bruket mycket och största delen av det byggnadsbestånd som bevarats fram till i dag har tillkommit på hennes initiativ. Under hennes tid uppfördes bland annat såg- och kvarnbyggnaderna, tegelbruket, bränneriet, Krogbacken, magasinsbyggnader och ett flertal bostadshus.

När hela den stora smedjan stod klar 1859 under hennes sons, Pehr Henrik af Forselles, tid fanns där fyra spikhammare och två knipphammare. Härdar fanns det sammanlagt 10 stycken, och för dem fanns en gemensam stor blåsmaskin.

Med spikhammaren smidde man stora ekspikar som användes inom skepps- och järnvägsbygge och mindre spikar för olika byggnadsarbeten. Vid spiktillverkningen smidde smeden skaftet och den vassa spetsen medan gesällen gjorde huvudet. En av Övre smedjans gamla spikhamrar finns i dag i Nedre smedjans museum.

Med hjälp av knipphammaren formades tackjärnet till tunna, långa stänger. De såldes antingen som sådana eller blev material för olika järnprodukter. I de olika arbetsskedena användes olika maskiner som fanns i smedjan eller på spiksmedjans sida, såsom svarvar, hyvlar eller borrmaskiner.

I smedjan tillverkades olika spikar, liar, spadar, hackor, hammare och harvpinnar under 1800-talet. Efter första världskriget producerades främst olika redskap för stockflottning och skogsvård, såsom båthakar, stämpelyxor och såddhackor. Dessutom reparerades maskiner, och fordonsdelar och beställningsarbeten tillverkades.

Under och efter andra världskriget upplevde bruket sin sista glansperiod. Redan i slutet på 1800-talet hade man börjat använda järnskrot som råvara men nu sköt efterfrågan i höjden då bruket erbjöd produkter smidda av järnskrot som kunden hade med sig.

Produktionen vid smedjan i Strömfors lades ner 1950. Den sista beställningen gällde spik till restaureringsarbeten på Sveaborg.

Restaureringen av Övre smedjan

Museiverket inledde restaureringen av Övre smedjan vid Strömfors bruk 1993 i samarbete med Strömfors Bruksmiljö Ab. Målet var att restaurera byggnaden och de viktigaste delarna av anläggningarna till ett sådant skick att man skulle kunna ordna smidesuppvisningar med en hammare som drivs med vattenkraft.

I och med restaureringen delades Övre smedjan i två delar: i den ena delen finns bland annat en gammal, konserverad hammare och rester av en härd. I den andra delen har man efter gammal modell byggt en rekonstruerad hammare med tillhörande vattenhjul och härd. Nu kan man igen följa med smedens arbete i bruket.